Mer information om jujitsu

De metoder samurajerna använde för kamp utan vapen har genom tiderna haft olika namn, men den benämning som stått sig genom historien är jujutsu.

DET DÄR MED STAVNINGEN…?
Låt oss börja med att resonera kring en tämligen ytlig men ändå vanlig frågeställning, nämligen heter det jujutsu, jujitsu, jiujitsu eller skall det stavas på något annat vis? Ungefär så här ligger det till:

När man från början skulle beskriva det japanska uttalet av namnet med västerländska skrivtecken så fanns det ju olika möjligheter. Uttalet varierade säkert beroende på olika dialekter och olika individuella uttal. Ljuden i japanskan är heller inte helt identiska med ljudbilderna i andra språk. Därför är det ganska naturligt att olika ”översättare” hade olika uppfattning om vilken stavning som bäst återgav det infödda uttalet. Således uppstod ett antal olika stavningsvarianter, där förmodligen ingen kan sägas vara mer korrekt än en annan. Det förefaller dock som om det idag vunnits en viss enighet om att jujutsu är det mest officiella sättet att skriva.

Med tanke på miljön där jujitsun skulle användas får man anta att det ingick en hel del övning där den obeväpnade ställdes mot en motståndare som var beväpnad, exempelvis med ett svärd. Det är också troligt att taktik, rörelsemönster med mera var ganska enhetligt oavsett om det gällde obeväpnad eller beväpnad kamp, det skulle ju ha varit opraktiskt att lära in helt olika mentala och motoriska färdigheter för olika kampsituationer. Man skall komma ihåg att samurajerna i första hand skulle vara effektiva krigare, inte ägna sig åt onödigt komplicerad och komplex träning för träningens egen skull. Därför kan man anta att jujitsuns och svärdskonstens rörelsemönster varit tämligen lika, men i takt med att jujitsun moderniserats har dessa likheter till stor del förlorats. De finns dock förmodligen ofta kvar som ett ”omedvetet arv” vad gäller jujitsuns grundläggande metoder och strategier.

Resonemanget ovan tyder på att den moderna jujitsun har vissa ganska väsentliga skillnader jämfört med den traditionella, och det stämmer säkert. Visserligen tränas på en del håll traditionella stilar, vilket är viktigt ur exempelvis kulturhistoriskt perspektiv för att bevara dessa för eftervärlden. Men den mesta jujitsu som tränas idag, åtminstone i västerlandet, är moderna stilar som utvecklats under senare halvan av 1900-talet av västerlänningar med inspiration från de traditionella stilarna. De har då utvecklats och anpassats för att vara till nytta i dagens miljö, där knivar, påkar och till och med skjutvapen är betydligt mera väsentliga att öva försvar mot än de traditionella vapnen såsom svärd och spjut. I denna anpassning har de ursprungliga teknikerna också modifierats i varierande grad, ibland som en nödvändig anpassning till nya tekniska och juridiska förutsättningar, ibland säkert också på grund av okunskap och missförstånd.

Just det faktum att jujitsun i relativt hög grad behållit sin nyttoaspekt att fungera som självförsvar har också gjort stridbarheten kring ”bästa sättet att göra det på” är större här än bland många andra arter. Därför är det vanligare att höggraderade utövare inom ett jujitsusystem hoppar av och bildar ett eget ”bättre” system än vad det är inom många andra arter. Således finns ett relativt stort antal olika jujitsustilar och organisationer, medan exempelvis judon, aikidon och iaidon i mycket större omfattning hållit samman i större enheter närmare ursprunget, även om det naturligtvis också finns olika organisationer inom dessa arter.

SHOGUN JUJITSU
Det jujitsusystem vi tränar i Falkenberg kallas Shogun Jujitsu. Detta är ett modernt system som började utvecklas i början av 1980-talet av Benny Dahlqvist som hade sin bakgrund i andra jujitsusystem. Han var då ansvarig för handgemängsutbildningen inom försvarsmakten, och efterhand som det militära handgemängssystemet utvecklades följde ett civilt jujitsusystem med ”på köpet”.

Det militära och civila systemet började dock i ”olika ändar”. Militären behövde i första hand tekniker som var tillräckligt våldsamma och definitiva för att fungera i en stridssituation, men detta kompletterades också med ”mildare” tekniker som kunde användas i mindre dramatiska situationer där för mycket våld var olämpligt, exempelvis i samband med vakttjänst i fred och liknande. För civilt självförsvar är det å andra sidan lämpligare att börja i den milda änden. Dels eftersom det av etiska och juridiska skäl är fel att använda mer våld än situationen oundgängligen kräver, men också för att det är moraliskt olämpligt att utbilda ”vem som helst” i allvarlig våldsanvändning. Dock kan det även i civila fall krävas att man i allvarliga situationer använder tämligen mycket våld för att klara sig, men det ligger då högt upp i systemet, när utövaren först fått ett antal mindre våldsamma verktyg att använda, och när man bättre kan göra en individuell bedömning av mognaden att hantera mera våldsamma verktyg.

JUJITSUNS KÄRNA
Jujitsu översätts ofta som ”mjuk teknik”. Detta stämmer väl med den humana självförsvarsinriktning som åtminstone vissa jujitsustilar profilerat sig inom, men mindre väl med den ursprungliga samurajstridskonsten. Associationerna till benämningen mjuk gör det kanske också svårt att föreställa sig detta som en verkligt effektiv metod, även om målet är humant självförsvar.

Istället för mjuk i betydelsen eftergivlig torde ”flexibel” vara en bättre översättning. Flexibel som när en levande gren i viss mån ger efter för stormen som drabbar den, men genom sin flexibilitet samtidigt förblir hel i alla väder. Detta att jämföra med hård eller oflexibel, där en spröd gren visserligen inte rör sig alls i lättare blåst, men å andra sidan går tvärt av så fort påfrestningarna blir lite större.

Detta är kärnan i jujitsun, att inte försöka övertrumfa motståndarens kraft med en ännu större, utan att genom list och teknik försätta sig i ett läge där man med en relativt sett minde kraft kan klara situationen. Med ”klara situationen” menar vi i första hand att avvärja angreppet och ta sig från platsen, vilket ofta är det bästa och enda som krävs i en självförsvarssituation. Men ibland måste man göra något mera, kanske fälla omkull angriparen för att få mer tid att hinna undan, i vissa fall kanske till och med hålla fast angriparen för att hindra honom att skada dig själv eller andra, eller i extrema fall till och med skada angriparen om detta är det enda som kan hjälpa dig ur situationen.

TRÄNINGEN
Det vanligaste inom modern jujitsu är att man övar jujitsuteknikerna som försvar mot olika typer av angrepp, inte att man först angriper själv. Detta är ju ett naturligt förhållningssätt eftersom jujitsun är inriktad mot självförsvar. Men givetvis måste man ju ibland attackera själv inom ramen för ett framgångsrikt försvar enligt resonemanget ovan. De flesta angreppen man övar försvar mot är tänkta att representera ”verkliga” angrepp så som de skulle kunna se ut.

I början tränar man ofta så att angreppen görs lugnt och kanske lite formaliserat eller förenklat. Detta är naturligtvis för att man skall ha så goda förutsättningar som möjligt att lära in tekniken rätt. Om man blir stressad av ett onödigt bryskt och hårt angrepp försämras inlärningssituationen. Men det är också viktigt att även träna mot mera inlevelsefulla attacker, annars lär man sig inte utföra teknikerna under dessa omständigheter och då blir ju det hela tämligen meningslöst ur ett självförsvarsperspektiv. Jujitsuträningen måste få ”smälla på” ibland, det måste man vara beredd att ta om man vill göra en seriös sak av självförsvarsaspekten.

På högre nivåer övar man sig också i att själv använda tillhyggen i jujitsuteknikerna. Om jag exempelvis blir angripen av en kniv-man har jag god nytta av ett eget tillhygge, kanske väskan som jag har i handen eller en gren jag plockar upp från marken. Men då måste jag ju naturligtvis ha övat mej i att använda sådana hjälpmedel, annars är risken stor att de mest är i vägen när jag försöker försvara mej.

Likaså ingår slag- och sparktekniker i jujitsun. De är en viktig del i arsenalen, men kanske inte det jujitsun i första hand förknippas med. Ordningen är här att man ”hänger in” slagen och sparkarna i jujitsuns rörelsemönster och tekniker, det är inte slagen och sparkarna som i sig är huvudsaken.

På sikt, efter lång träning, är naturligtvis målet att enskilda tekniker inte längre existerar. En verklig självförsvarssituation är mer eller mindre oförutsägbar, och man hinner sällan identifiera och medvetet reagera på ett specifikt angrepp, särskilt inte om man förväntar sig att det skall se ut exakt som på träningen. Därför är det heller inte ändamålsenligt att se jujitsun som en uppsättning olika tekniker; ”om jag blir angripen på detta sätt skall jag först göra si, och sedan följa upp med att göra så”. Istället handlar jujitsun i det långa loppet om att öva in ett instinktivt rörelsemönster som är ändamålsenligt, inte att lära sig ett stort antal olika tekniker. Ju mer man tränat, desto mer flyter de olika teknikerna ihop.

GRADER
Precis som i andra budoarter finns ett graderingssystem som anger vilken nivå utövaren befinner sig på. Det finns ett antal skrivna kompendier som beskriver vilka tekniker som skall visas upp för att nå nästa bältesnivå. Det är naturligtvis en viktig del att öva på dessa tekniker, de utgör ju stommen i jujitsusystemet och anger i vilken ordning det är lämpligt att lära sig de olika delarna i systemet. Men samtidigt får man inte fastna i att bara öva bältesteknikerna, eftersom man då missar många av de verkliga poängerna med jujitsun, det som finns ”skrivet mellan raderna”. Det gäller exempelvis att förstå och känna de olika principer som ligger bakom teknikerna, att öva in flexibilitet och kombinationsmöjligheter mellan olika tekniker och att inte slaviskt utföra ett visst förutbestämt försvar utan istället anpassa sig till angreppet och situationen i övrigt. Och detta kan inte beskrivas i fasta tekniksekvenser i ett kompendium, eller läras in genom att enbart öva fastställda bältestekniker.