Mer information om iaido

Iaido kan kortfattas beskrivas som "samurajernas svärdskonst". Det är en traditionellt inriktad budoart som också innehåller många kulturhistoriska aspekter. Iaidon är en individuell sysselsättning som är baserad på kator (fastställda rörelsemönster som simulerar olika stridssituationer).

Vill man "fightas" mera direkt med någon annan är det kendon som ger tillfälle till detta, och man kan säga att kendo och iaido tillsammans ger en "komplett" svärdsträning.

Till en början handlar iaidon mycket om att lära sig hantera svärdet och att bygga upp kroppens rörelsemönster så att det blir ändamålsenligt för iaido. Detta är också positivt i vardagslivet så till vida att det ger en god hållning, förebygger ryggbesvär och så vidare. Så småningom kan man också säga att iaido är en form av meditation i rörelse som påminner lite om chi gong eller tai chi.

Du kan scrolla neråt på denna sida för att läsa all vår information om iaido.

Du kan också hoppa direkt till ett visst avsnitt med hjälp av följande länkar:

HISTORIK
Ursprungligen var pilbågen den japanske krigarens huvudvapen. Framemot 1000-talet eKr gjorde dock framstegen inom vapensmidet att svärdet blev allt viktigare, och efter något hundratal år var katanan, det japanska lätt böjda tvåhandssvärdet eller samurajsvärdet som det populärt kallas, samurajens viktigaste kännetecken.

Svärdet fyllde många roller: Naturligtvis var det i första hand samurajens vapen att använda i strid. Det var också en symbol för krigarklassen, under långa perioder var det förbjudet för andra än samurajer att bära svärd. Men katanan var också mer än så, det var ”krigarens själ”. Samurajens liv var bokstavligen talat beroende av svärdet, och dess renhet och skärpa blev också en symbol för de ideal samurajen hade att leva efter. Detta kan jämföras med våra egen medeltida riddarideal.

Detta innebär att förutom att vara ett verktyg för strid så finns det också en mängd andra värderingar förknippade med katanan. Därför omgärdas svärdsträningen av en del formalia, bland annat för att bekräfta och befästa denna vördnad för svärdet. Exempelvis hälsar man alltid mot svärdet före och efter träning. Detta kan tyckas märkligt och i viss mån obekvämt i början, men efterhand som man via träningen börjar förstå svärdet och dess innebörd blir detta alltmer självklart och naturligt.

Vidare kliver man exempelvis inte över någon annans svärd som ligger på golvet, detta anses som en förolämpning. Och man skall absolut inte låta sin svärdsbalja nudda någon annans svärdsbalja, detta är liktydigt med en utmaning på duell. Dessa saker kan tyckas lite teatraliska i våra moderna ögon, men man skall komma ihåg att i en miljö där svärdet är det optimala vapnet och där alla (krigare) är svärdsbeväpnade även till vardags krävs en hel del regler och konventioner för att olika situationer skall kunna tolkas rätt. Vådastrid är inte önskvärt, men samtidigt måste man våga reagera med blixtsnabbt våld om man är hotad, någon tid till tvekan finns inte. En strikt etikett gör att man har lättare att undvika missförstånd härvidlag.

Överst på sidan

Den typ av svärdsteknik som användes i sådana situationer benämns vanligen för kenjutsu. Denna stridsmetod har sedermera utvecklats till kendo, som är en tränings- och tävlingsform där två rustningsförsedda opponenter pucklar på varandra med bambusvärd.

Så småningom utvecklades också metoder där man utgick från att svärdet var hölstrat i baljan vid stridens början. Vissa menar att denna teknik utvecklades som en överraskningstaktik där man genom att inte dra svärdet i förväg invaggade motståndaren i en falsk säkerhet, vilket man sedan utnyttjade genom att ha övat in ett oväntat snabbt drag och hugg i samma rörelse. På så vis kunde en person som var underlägsen vad gäller ren fäkt-teknik ändå gå vinnande ur striden, tack vare bättre timing och överaskningsmoment.

Andra menar att behovet av denna ”stridsteknik direkt från baljan” uppstod när de stora fältslagens tid var över i Japan, och samurajernas roll också delvis blev mer ”polisiär”. Då kunde situationen vara den att man blev överraskande anfallen i vardagen, och då gällde det naturligtvis att snabbt kunna dra och använda svärdet utan att först behöva inta någon särskild kamp-position med det dragna svärdet. Denna typ av svärdsteknik som utgår från att svärdet är hölstrat kallades för battojutsu eller iaijutsu.

Från ungefär 1600-talet och framåt blev den japanska historien betydligt mindre krigisk, och de flesta stridsmetoder (jutsu) blev inte längre lika nödvändiga för vardagen. Istället utvecklades de till att också bli redskap för mental och själslig utveckling, de blev mer att betrakta också som filosofiska livsvägar (do) än som stridstekniker i första hand. Läs mer om detta på vår informationssida om budo. Efterhand blev kenjutsun alltmer kendo, och iaijutsun alltmer iaido.

Överst på sidan

• Nukitsuke - draghugget -där man i en och samma rörelse drar svärdet ur baljan och utdelar det första skärande hugget.

• Kiritsuke - hugget - där man följer upp det första hugget med ett mera kraftfullt dito för att omintetgöra motståndaren. Egentligen föredrar jag benämningen skär istället för hugg, eftersom det bättre beskriver hur det effektivast skall utföras. Klingan skall utnyttja sina egenskaper för att skära, inte hugga som en yxa.

• Chiburi, rörelsen där blodet snärtas av klingan för att inte söla ner baljan i onödan.

• Noto, där svärdet returneras till baljan.

Man säger ibland att egentligen är det bara det första momentet, nukitsuke, som är iaido. Resten är kenjutsu, för då är ju svärdet redan draget. Iaido uttolkas nuförtiden oftast som ”vägen till harmoni med nuet”, vilket bland annat anspelar på just behovet av och förmågan att tima draghugget med motståndarens förehavanden så att det drabbar honom som en blixt från klar himmel när han som minst kan värja sig.

Efterhand har också de olika momenten fått mera spirituella och symboliska innebörder vid sidan av de rent kamptekniska. Chiburi till exempel tolkas också som att man inte bara fysiskt skakar av blodet, utan att man också mentalt skakar av sig den föregående stridens anda. Noto är också en symbol för att när svärdet förs in i lugnet i baljan så återgår man också psykiskt till en fredlig men vaksam attityd.

Överst på sidan

IAIDOTRÄNINGEN
Mycket av iaidoträningen går ut på att bygga upp kroppens rörelsemönster så att det blir instinktivt och korrekt för iaidoändamål. Detta gäller såväl övergripande motorik som hållning, förflyttningar och liknande, som mera finmotoriska rörelser i hur man griper och för svärdet. För detta ändamål finns ett oändligt antal grundövningar.

Det grundläggande svärdshugget, eller svärdsskäret som jag hellre kallar det, kan jämföras med en golfsving. Det är till synes väldigt enkelt i sin rörelse, men när man försöker för första gången inser man att det inte är så lätt som det ser ut. Man måste tillbringa lång tids övning med grundskäret, det finns de som menar att efter ungefär 25 års daglig träning kan man förväntas ha övat upp ett hyggligt hugg.

På samma sätt hör man ibland om meriterade golfproffs som plötsligt får problem med den mest grundläggande golfrörelsen, svingen. Hugget, såväl som svingen, kan i själva verket ses ur många olika perspektiv, och förklaras och instrueras på ett oändligt antal vis. Ibland känns det enkelt och rättframt, ibland går man bort sig i de tusen och åter tusen detaljer man kan finna i denna enkla rörelse. En del av tillfredsställelsen i golfträningen är för många sannolikt (jag tränar inte själv golf, så det är bara ett antagande) att känna den perfekta svingen och den perfekta träffen, lika mycket som att prestera bra under en tävling. På samma sätt är det med do-delen inom iaidon. Syftet med träningen är lika mycket känslan av harmoni och perfektion i ett väl utfört hugg som uppnåendet av den kampmässiga effekten av ett sådant.

Själva huvudbeståndsdelen i iaido är dock kata-baserad. En kata är ett förutbestämt rörelsemönster som simulerar en stridssituation mot en eller flera imaginära motståndare. De fyra momenten enligt ovan ingår i olika varianter i alla kator.

Det finns ett antal nyckelord inom iaidon, viktiga punkter för att iaidon skall vara korrekt. Detta rör såväl tekniska frågor, som frågor som har med attityd och inlevelse att göra. Några viktiga begrepp är:

• Zanshin, den ”utsträckta andan”, en attityd av avslappnad alerthet, att äga situationen utan att vara fast i den.
• Metsuke, den viktiga blicken, att inte fastna på någon punkt men ändå vaksamt ta in hela situationen med sitt perifera seende.
• Te-no-uchi, ”hemligheten sitter i handen”, hur man håller svärdet och med subtila skiftningar i händernas grepp utför olika moment.
• Ma-ai, ”det optimala avståndet”, något som ju är svårt att greppa eftersom iaidokatorna utförs mot fiktiva motståndare. Förståelsen för detta lyser dock igenom i katornas utförande även om de utförs solitärt.

Någon gång emellanåt tränar vi också tameshigiri här på klubben här i Falkenberg. Detta innebär att man med ett vasst svärd hugger sönder hoprullade stråmattor. Ursprungligen var detta ett sätt att testa nya svärdsklingor, och "testhuggare" var ett särskilt yrke. Numera tränas det mest för att öva sin huggteknik.

Tameshigiri ingår egentligen inte i iaidon, men det är en bra övning för att få en bekräftelse på att hugget fungerar som avsett. Alltför mycket tameshigiriträning kan störa iaidon om man inte tränar på rätt sätt, men som ett komplement ger det snabbare en djupare förståelse för skärets funktion och utförande. Man får ofta en aha-upplevelse under tameshigiriövningarna som är positiv för iaidon. I ärlighetens namn kan man kanske också tycka att det är lite underligt att tillbringa år efter år med att hugga i luften, utan att nånsin försöka skära sönder något på riktigt. Ungefär som att öva skytte utan ammunition.

Överst på sidan

Dess kator är visserligen uppbyggda kring simulerade stridssituationer, men man har gjort en hel del förenklingar för att inte komplicera för mycket för den oerfarne iaidoutövaren. Därmed kan seitei iais former ibland upplevas som lite torftiga och kanske något ologiskt uppbyggda, men man måste lära sig krypa innan man kan gå. Seiteikatorna är som ett slags förberedande övningar, kanske inga stora musikaliska mästerverk, men små enkla melodier som är bra att börja öva på när man skall lära sig spela sitt instrument.

Seiteikatornas utförande är synnerligen väl reglerat i detalj. Systemet utvecklas och revideras i detaljer årligen, och vissa saker som är ”rätt” ena året kan vara ”fel” nästa år. Några individuella tolkningar av katorna är inte tillåtna. Detta strikta förhållningssätt kan ibland tyckas lite märkligt, som om man gör katorna på ett visst sätt för att det ”står i en bok” snarare än för att det har någon praktisk betydelse i den tänkta stridssituationen. Men syftet är naturligtvis att skapa en likriktad plattform för rättvis bedömning inom iaidon, seitei iai används vid såväl graderingar som tävlingar världen över. Och genom att visa att man kan utföra katorna exakt på det vis de är fastställda visar man ju på mer kontroll än om man gör dem på sitt eget vis, även om man kanske kan tycka att det passar bättre utifrån hur man tolkat den inbyggda stridssituationen.

Överst på sidan

ANDRA IAIDOSTILAR - KORYU
Det vanliga är att man håller sig till seitei iai under de först årens iaidoträning. Generellt är väl rekommendationen att man ägnar sig åt bara grundövningar och seitei tills man uppnått första dan (”svart bälte”). Därefter kan man så sakteliga börja komplettera seitei med en så kallad koryu, alltså en gammal traditionell iaidoskola. Dessa är betydligt mera praktiskt inriktade än seitei, och det är fullt tillåtet att göra egna tolkningar av katorna så länge de är sammanhängande och konsekventa.

I koryustilarna finns ofta fler kator än i seitei, kanske 40-60 stycken. Katorna är ofta indelade i olika nivåer, där shoden är den första, man kan kalla det för koryus introduktionsnivå. Därefter kommer chuden, som är en mera avancerad nivå. Slutligen kommer okuden, som är den högsta och tidigare ”hemliga” nivån inom iaidoskolan.

Exempel på koryu är Muso Shinden Ryu, Eishin Jikiden Ryu, Hokki Ryu med flera. Även om man inom iaidon håller sig inom en viss stil, så är det ofta betydligt mera intressant vilken individuell sensei (”lärare”) man följer. Varje sensei sätter sin prägel på koryustilen, och även om katorna inom en viss stil i grunden är desamma, så kan det skilja tämligen mycket på hur olika senseis tolkar och utför dem. Så småningom kommer varje enskild iaidoutövare att utveckla sin egen tolkning av koryun. Detta gör koryu på sikt så mycket mer spännande än seitei. Men innan man kommer dit måste man ha kommit en bra bit längre än att bara nödtorftigt behärska grunderna inom iaidon…

Här i Falkenberg har vi valt att följa Takao Momiyama Sensei. Han är 6 dan Renshi i såväl iaido som jodo. Som man kan förstå på namnet har han japanskt ursprung, men lever nu i Sverige, där han också utbildat sig som textilkonstnär på konstfack. Momiyama Sensei besöker oss en eller två gånger per termin för att se till att vi i klubben tränar korrekt och utvecklas inom iaidon. Förutom detta stöter vi också på honom frekvent på olika träningsläger.

Överst på sidan

TÄVLING
Man kan också tävla i iaido. Eftersom iaido inte är någon stor ”sport” är det inte så gott om tävlingsmöjligheter. SM går varje år, liksom EM. Det ordnas också sporadiskt mindre tävlingar på regional nivå. Det finns ännu inget VM i iaido, kanske delvis för att Japan skulle vara så dominerande, men också för att det finns ett så stort antal stilar och organisationer att det är svårt av "politiska" skäl att få ihop ett samlat arrangemang på den nivån. Inom Japan finns naturligtvis ett stort utbud av lokala, regionala och nationella tävlingar.

En tävling går till så att två tävlande gör ett antal (3 eller 5) förutbestämda kator samtidigt på var sin parallell bana. När de är färdiga avgör tre domare vem som utfört katorna bäst. Vanligen inleds en tävling med ett grupp- eller poolspel, varefter huvuddelen av tävlingen är en utslagstävling där man till slut är framme vid en final där vinnaren koras.

Som tävling är iaido således en bedömningssport snarare än en kampsport. Detta kan å ena sidan tyckas vara en brist, eftersom man på detta vis inte skapar något riktigt kampmoment, vilket ju förefaller tämligen väsentligt. Å andra sidan är denna tävlingsform mera budo-mässig: om man inför ett kampmoment måste det av säkerhetsskäl finnas regler, och finns det regler så avgränsas budon efterhand till att endast omfatta det som ryms inom regelverket, vilket riskerar att på sikt utarma budoarten. Detta är ett problem inom all kampsportstävling så länge man inte ser det enbart som just sport och inget annat. Inom iaidon är det dock ett icke-problem, eftersom den inte tränas med syftet att handgripligen besegra någon i en fysisk kraftmätning.

Man tävlar i olika klasser beroende på hur högt graderad man är. Vanligen finns en klass för de som är icke dangraderade, och sedan en klass för varje dan-grad.

Överst på sidan

Bältesfärgen inom iaido har inget att göra med utövarens grad. Istället väljer man ett bälte som går i färg med klädseln i övrigt, alltså vanligen svart även för nybörjare.

Det vanligaste och bästa är att träna med ett träningssvärd i metall, en iaito. Detta är vanligen tillverkat av en aluminium-zinklegering och väger mellan 6 och 10 hekto, men även så kallade steel-iaitos förekommer. Iaiton är sällan slipad, och dess aluminiumlegering gör att det heller inte går att slipa fram en vass hållbar egg. Detta är nog tur, eftersom det är synnerligen lätt hänt att skada sig allvarligt om man försöker sig på att hantera ett vasst svärd. En iaito kan köpas för alltifrån cirka 2.000 kronor och upp till åtminstone 10.000 kronor.

I början tränar man ofta med en svärdsattrapp av trä, en så kallad bokken. Denna kan man låna på klubben. Naturligtvis blir det inte alls samma sak som att träna med en iaito, framför allt avsaknaden av balja gör att flera av iaidons viktiga moment inte låter sig övas med en bokken. Men med tanke på investeringskostnaden för en iaito förefaller det lämpligt att nöja sig med en bokken tills man bestämt sig för att iaidon är tillräckligt intressant för att det skall vara aktuellt att införskaffa en iaito.

Den avancerade, eller i förekommande fall den dumdristige, tränar med ett riktigt skarpslipat svärd, en shinken. Detta kan vara antingen en autentisk historisk japansk klinga, men dessa är vanligen samlarobjekt och tämligen ovanliga att träna med, såvida man inte är japan och svärdet en släktklenod. Oftare är det ett modernt nytillverkat svärd. Dessa kan vara japanska, vilket naturligtvis är det mest exklusiva, men det finns även svärd tillverkade i andra länder enligt traditionella metoder. En shinken kostar från 15.000 kronor, de japansktillverkade från 50.000 kronor och uppåt till oändligheten.

Det finns också billigare stålsvärd, skarpslipade eller inte, från moderna tillverkningsprocesser, gjorda av exempelvis fjäderstål. Dessa är inte alltid att rekommendera för iaidoträning eftersom deras balans och övriga egenskaper ofta inte kan mäta sig ens med en billig iaito. Flertalet av dessa svärd är främst tillverkade för att man till en billig peng skall kunna unna sig häftigheten av att äga ett skarpt samurajsvärd. Vissa är också anpassade för tameshigiri, vilket ofta innebär att de är felbalanserade för iaido. Men det finns naturligtvis undantag, prata med din instruktör eller någon annan mer erfaren om du är osäker.

Det finns också svärds-"kopior" som kan vara frestande att skaffa, främst tack vare att de är så billiga i pris. Sådana "dekorations-svärd" kan vara direkt farliga att träna med. Om exempelvis klingans infästning i handtaget är undermålig och havererar i ett hugg har man en spetsig metallbit farande genom rummet, och det är livsfarligt även om metallbiten är av låg kvalitet och inte särskilt vasst slipad. Träna aldrig med sådana svärd, är du osäker fråga din instruktör.

Överst på sidan

LÄNKAR
Mer information om iaido finns exempelvis på

www.budo.se/kendo/iaido_index.asp