Mer information om budo

BUDO - KAMPENS VÄG

Kortfattat kan budo förklaras genom att säga att ”bu” betyder strid eller kamp, och att ”do” innebär (livs)väg.

Det krävs dock lite mer än så för att förstå innebörden hjälpligt. Nedan följer ett försök att beskriva vad det handlar om. Det är ganska väsentligt när man sysslar med olika typer av kamparter att förstå vad som är deras ursprung och nuvarande syfte. Åtskillnaden, men också släktskapet, mellan begrepp som "do" och "jutsu" är en del av vad som måste begrundas för att veta vad det egentligen är man sysslar med. Vad skiljer exempelvis judo från jujutsu?

På den tid då Japans historia var präglad av krig och stridigheter fanns naturligtvis behov av soldater som behärskade olika typer av stridsteknik. ”Jutsu” är benämningen på dessa praktisk inriktade stridstekniker. Kenjutsu var svärdsteknik, yarijutsu var spjutteknik etc.

Syftet med dessa olika jutsu var naturligtvis att lära soldaten behärska de olika delar av striden som var nödvändiga för att han skulle fungera effektivt i sin roll. Avsikten med att träna var för de allra flesta inte att uppnå någon mästarstatus, det var mera fråga om att med enkla system utbilda ett stort antal soldater. Vissa av de olika jutsu-kategorierna var förmodligen mer eller mindre gemensamma för alla soldater, medan andra sannolikt främst var specialinriktade mot olika befattningar, exempelvis bågskyttar, svärdsmän och så vidare.

Det framstår ju ofta som om den japanska kulturen kring dessa krigskonster var tämligen sofistikerad jämfört med vår egen mörka och brutala medeltid, men sannolikt var dåtidens japanska soldater varken mer eller mindre råbarkade än sina västerländska motsvarigheter.

Först senare, från 1600-talet och framåt när storkrig och stridigheter blev mindre vanligt i Japan, började man på allvar utveckla ett mera sofistikerat förhållningssätt till stridskonsterna. Arméerna behövdes sällan för några slag, men behövde ändå upprätthållas och tränas, ungefär som vår egen svenska värnpliktsarmé övats trots att vi inte varit i krig på 200 år.

KAMPTRÄNINGEN FÅR ANDRA INNEBÖRDER ÄN KAMP
Man kan då tänka sig att träningen efter hand även får andra innebörder än att snabbast möjligt utbilda störst möjliga antal soldater. För att upprätthålla motivationen och för att få andra möjligheter att mäta framsteg än framgång i strid blir träningen som sådan allt viktigare. Syftet att öka stridsförmågan blir kanske i och för sig inte mindre viktigt, men det får konkurrens av andra aspekter och blir därmed mindre framträdande. Det kan exempelvis tänkas bli intressantare att uppnå någon form av mästarskap, träningens djup och långsiktighet blir mer intressant. Det kan bli intressant att utveckla olika former av tävlingar som kan användas för att mäta kraft och förmåga med andra utövare så att detta kan ske utan dödlig strid på slagfältet. De filosofiska och meditativa sidorna av kampträningen kan bli mer värdefulla för den personliga utvecklingen, i och med att risken att behöva använda färdigheterna i en verklig kamp minskar.

Elaka tungor gör gällande att kampträningen under denna transformation blev allt mindre effektiv, att den snarare blev ett slags terapi för arbetslösa krigare än verklig stridsträning. Säkert ligger det något i detta. Men det omvända kan också vara fallet, att en lite mindre kortsiktig effektivitets-syn på kampträningen kan leda till att den utvecklas till nya nivåer och att det tillförs värdefulla moment. Kanske tar det med denna inriktning längre tid innan träningen ger resultat i form av ökad kampförmåga, men träningen blir samtidigt djupare och kan tänkas leda till att så småningom, efter lång träning, kommer kampförmågan att ha ökat mer än vad den hade gjort med en mera direkt träningsmetod.

Kampträningen blev alltså allt mindre ett medel för kamp, utan snarare ett verktyg för fysisk, mental och själslig utveckling. Detta kan naturligtvis uppnås genom att öva upp andra förmågor, exempelvis är teceremonin och blomsterarrangemang högt ansedda konstarter som anses ha motsvarande roll som livsvägar. Dock är det något speciellt med de vägar som har sitt ursprung inom stridskonsten. Genom att de i grund och botten ändå rör livsavgörande spörsmål som liv eller död tränger de djupt in i den mänskliga själen på ett sätt som rimligen är svårt när det gäller mera fredliga sysselsättningar. Detta är en slags paradox som förmodligen är svårbegriplig, till och med oacceptabel, för många; något tillspetsat formulerat att man kan lära sig något om ”liv och harmoni” genom att studera ”våld och död”.

JUTSU BLIR DO
Skiljelinjen mellan jutsu och do är naturligtvis inte särskilt tydlig. All do-träning måste innehålla ett visst mått av jutsu, annars har den ingen substans, ingen grund att ta fasta på. Och så gott som all jutsu-träning kommer förr eller senare att utveckla mer eller mindre av en do-aspekt. Det är svårt att ihärda med träningen under lång tid enbart med motivet att bli bättre på att slåss. Och ”alla” andra motiv än detta hamnar i kategorin do. Att öva för att bli bra på något för dess egen skull, och inte för nyttan av det, är do. Träningen är inte ett medel för att nå något annat, i detta fall förmågan att slåss, träningen är ett självändamål. Därför översätts "do" som "väg", det är vägen i sig som är det viktiga, inte att nå målet.

ÄR ALL "PYJAMASBROTTNING" BUDO?
Vad inkluderas då i begreppet budo? I en bred bemärkelse skulle ju allt som kan kallas ”stridens väg” kunna avses. Gevärsskytte och grekisk-romersk brottning såväl som judo. Men de flesta förknippar begreppet främst med icke västerländska kamparter, vilket ju är ganska naturligt, dels eftersom begreppet inte kommer härifrån, dels eftersom vi i västerlandet kanske i vissa avseenden har andra filosofiska ramar för det här med kamp och strid.  Således är väl den vanligaste populistiska definitionen på budo ”österländska kamparter”.

Vill man vara mer noggrann, och det bör man kanske vara, får man nog avgränsa sig ännu mer, till ”japanska kamparter”. Eftersom begreppet är japanskt bör det kanske enbart användas om arter med japanskt ursprung, och alltså inte om exempelvis taekwondo som är koreanskt eller ”kung fu” som är kinesiskt.

Skall man vara ännu mer ortodox skulle man till och med kunna påstå att inte ens alla japanska kamparter bör räknas in, utan enbart de som har sitt ursprung hos samurajerna, den professionella krigarklassen. Budo och bushido (krigarens väg) är från början begrepp som har sitt sammanhang hos de professionella krigarna, samurajerna, precis som vårt riddarbegrepp inte automatiskt omfattar alla som slogs på medeltiden, de flesta stridsmän var ju bondesoldater, utan bara just riddarna.

I så fall skall exempel karate inte räknas som en budoart, eftersom den inte har sina rötter hos samurajerna utan hos bönderna på Okinawa. Men detta till trots är det rimligt att påstå att karaten, bortsett alltså från sitt historiska ursprung, fyller kriterierna för vad som är ”budo”, och därför är det väl få som skulle vilja exkludera karaten ur budo-begreppet.

Som en sammanfattande avslutning kan man säga att budo betyder kampkonst. Båda leden i ordet är viktiga. Kampmomentet är viktigt, men i budo använder man kampträningen främst för andra syften än att bli bra på kamp. Budo är en livslång fysisk, mental och spirituell utveckling. Budo är inte bara en fritidssysselsättning utan ett sätt att leva.