Mer information om aikido

Aikido är först och främst en kampart, men en art som inte i första hand syftar till att vinna i kamp utan till att övervinna själva kampen.
Vill du ha en närmare beskrivning än så, och det vill du förmodligen, blir det genast svårare. Det går inte att direkt definiera aikidon med några enkla meningar. Här följer ett för­sök att på ett mera indirekt vis ringa in vad aikido är och inte är.

 

"AIKIDO ÄR EN KAMPART SOM GÅR UT PÅ ATT ANVÄNDA ANGRIPARENS KRAFT MOT HONOM SJÄLV”
Detta är förmodligen den vanligaste allmänna beskrivningen av aikido. Även om denna förklaring är lite väl förenklad och grovhuggen så är den väl inte direkt felaktig. 

Grundtanken i aikidon är inte att besegra angriparen genom att slå, bryta, bända och dra för att betvinga honom. Istället känner man av angriparens kraft och rörelse så att man kan följa med i den och blanda in en lagom dos av egna rörelser, så att angriparens attack leds in i andra banor än vad han tänkt sig.
Egentligen är det dock lite fel att säga att man använder angriparens kraft mot honom. Det ligger inte i aikidons natur att vara mot, och det primära syftet med en aikidoteknik är inte att besegra angriparen. Istället vore det mera riktigt att säga att man använder angriparens kraft för något, exempelvis för att skydda sig själv och angriparen eller för att leda honom rätt, både på ett fysiskt och moraliskt plan.

Men man måste också hålla i minnet att för att lyckas med dessa högre föresatser måste aikidon också vara en effektiv kampmetod, annars kommer man inte ens ur startblocken. Detta är lite av en paradox; aikidons syfte är inte kamp utan harmoni, men för att nå dit måste man också på allvar behandla kampen. Resans startpunkt är kampen, och startar du inte i denna punkt kommer vägbeskrivningen att leda dig fel, hur noga du än följer den.

 

ÖPPNA DÖRREN OCH VÄLKOMNA ANGRIPAREN

Den som blir utsatt för en väl utförd aikido­teknik får ungefär samma upplevelse som i det klassiska filmskämtet där någon tar sats för att knuffa upp en låst dörr och en annan person samtidigt öppnar dörren från andra sidan, varpå den förste ramlar huvudstupa in i rummet.

Häri ligger en av hemligheterna med aikido; att ”öppna dörren” just som angriparen stormar in och inte kan hejda sig, vilket leder till att han faller på eget grepp. Detta är en mycket enkel princip, men nog så svår att bemästra. Det är ju inte alla angripare som rusar in hals över huvud, utan ofta krävs att man agerar lite mer precist än att bara slita upp en dörr i rätt ögonblick.

Just detta är kanske den största fascinationen i aikidon; dess grundprinciper är otroligt enkla och naturliga, men ändå kan man ägna en livstid åt att få ordning på dem i praktiken.

Att välkomna angriparen kan kanske låta som en konstig strategi; hur skall du kunna välkomna någon som vill dig illa? På ett moraliskt plan är välkomnandet ett uttryck som påminner om det kristna förhållningssättet att ”vända andra kinden till”, även om du i aikidon inte står kvar och väntar på att bli träffad. Aikido är inte lika med pacifism. Det är inte mer moraliskt riktigt att låta angriparen skada dig än det är att du skadar honom. Och på ett praktiskt plan får du genom att acceptera angreppet och välkomna det också ut mer kraft och rörelse ur angriparen än om du försöker hindra och hålla emot. Det är denna kraft och rörelse du utnyttjar i din aikidoteknik. Men inte för att besegra och skada angriparen.

 

AIKIDO ÄR EN KAMPKONST MED BETONING PÅ KONST

Inte konst i bemärkelsen att den skall vara vacker att titta på, även om många tycker att den är just det. Att konst skall vara vacker är inte dess primära syfte, åtminstone inte om man studerar konstvetenskap lite närmare.

Snarare är aikido konst i betydelsen att det är känslan för och uttrycket av de bakomliggande principerna som är det viktiga, inte det praktiska resultatet i form av att besegra en motståndare. När man betraktar konst, exempelvis en tavla, är det ju inte dess nyttoaspekt man ser till i första hand. Det är snarare de känslor tavlan förmedlar, harmonin i väl avvägda proportioner och liknande egenskaper som är det väsentliga.

Att aikido är konst innebär inte att den är en ineffektiv kampmetod, bara att själva kampmomentet inte är den stora poängen. Aikido är heller inte vackert för det vackras egen skull. Det vackra kommer ur att betraktaren förnimmer de känslor och principer som ligger under ytan, och den harmoni dessa utstrålar.

 

AIKIDO ÄR I FÖRLÄNGNINGEN LIKA MYCKET EN MORALISK INSTÄLLNING SOM EN KAMPMETOD

Visserligen tränar du kamptekniker, men de är inte ett uttryck för att vilja besegra angriparen, utan istället för en omsorg om att leda honom tillbaks till den rätta vägen utan att skada honom eller skapa konflikt i onödan.

I aikido finns därför ingen tävling, eftersom detta skulle vara omöjligt att förena med aikidons filosofi. Tävling kräver konkurrens och motsättning, om än bara på skoj, och aikido går inte att utöva under de premisserna. De högre moraliska värdena skulle då tvingas existera trots en helt annan inriktning på den tekniska nivån, viket naturligtvis är ologiskt och omöjligt. Istället är filosofin en naturlig förlängning av de tekniska principerna in i en annan domän.

 

AIKIDOTRÄNING ÄR INTE EN KURS I SJÄLVFÖRSVAR

Vill du snabbt lära dig försvar mot fysiska angrepp bör du ta en snabbkurs i självförsvar. Den ger inga djupa kunskaper, men den ger kunskaper som är direkt användbara och lätta att ta till sig.

Aikido å andra sidan är en lång vandring för att lära kroppen att spontant följa de grundläggande principerna. Aikido är således en onödigt lång väg om du ”bara” vill lära dig självförsvar. Men en väg som ger så mycket mer.

 

AIKIDO KAN UTTYDAS UNGEFÄR SOM "VÄGEN TILL HARMONISK ANDA" ELLER " VÄGEN TILL HARMONI MED LIVSKRAFTEN”

AI betyder ”harmoni”; KI är ett komplext begrepp med den ungefärliga innebörden ”den universella livskraften”; och DO betyder ”andlig och filosofisk väg”.

Detta antyder att aikido är mer än en kampmetod. Kampträningen är främst ett medel för att nå högre syften. Vägen är viktigare än målet.
Men om kampanknytningen inte är rimligt realistisk når du heller inte de högre värdena. Vad som är att beteckna som realistiskt är dock möjligt att debattera i oändlighet. Många tycker säkert inte att aikidons dansliknande tekniker är trovärdiga i en praktisk situation. Men huvudsaken i aikidon är att vara realistisk på den principiella nivån, inte på nivån där man konkret övar sig i att besegra ”verkliga” angripare.

 

VAR KOMMER AIKIDON IFRÅN?

Varför är det intressant att veta något om aikidons ursprung och utveckling? Det kvittar väl varifrån den kommer, det som räknas är väl det vi tränar och lär oss idag?

Nja, det är ganska viktigt att känna till lite om historiken. Om du inte känner till hur aikidon utvecklats och vilka faktorer som påverkat den, så är det också svårt att förstå mycket av det du gör under träningarna. Därför återges här en kort historik, inte så mycket vad gäller platser, årtal, personer och liknande, utan med fokus på de saker som ligger bakom att aikidon ser ut som och tränas så som den gör.

 

SAMURAJERNAS KAMPKONST

Aikidon har sitt ursprung i samurajernas kampkonst. Egentligen går dess rötter ännu längre tillbaks än så. Samurajerna hade med största sannolikhet fått influenser utifrån som påverkat deras kampmetoder, förmodligen från Kina och kanske till och med ända från Indien. Men så långt tillbaks i historien är det inte nödvändigt att gå för att få ett rimligt perspektiv på aikidon. Så vi börjar hos samurajerna.

De slogs i första hand med svärd, den välkända katanan. Man utvecklade sofistikerade tekniker, principer och system för detta. Ibland kunde det dock hända att samurajen hamnade i situationer där han inte kunde använda svärdet. Han kanske hade tappat det i kaoset på slagfältet eller befann sig inomhus där han inte hade svärdet omedelbart tillgängligt.

Därför behövde samurajen också effektiva metoder för att slåss utan sin katana. För att uttrycka det enkelt kan man säga att det var jujutsu som samurajerna utvecklade för detta ändamål. Eftersom jujutsun på sätt och vis växte fram med svärdskampen som grund, och jujutsun ofta kom till användning i sammanhang där svärd på ett eller annat sätt var närvarande, var det naturligt att man utgick från svärdsteknikernas rörelsemönster och principer när man utformade jujutsun.

VAD KARAKTERISERADE DENNA KAMPKONST?

Denna jujutsu var avsedd för att användas av militärer, och var därför ganska direkt och brutal. Det innebär inte att den innehöll mycket slag och sparkar, det hade inte var särskilt effektivt eftersom motståndaren på slagfältet ofta bar rustning. Därför förlitade man sig mer till kast, fällningar och brytningar mot leder.

Eftersom man måste utgå från att motståndaren i många fall hade tillgång till ett svärd var det också rimligt att man använde ett undvikande fotarbete istället för mer direkta blockeringar. Det är ganska olämpligt att med bara händerna försöka stoppa ett svärdshugg.

Om man tänker sig in i miljön på dåtidens slagfält där man var omsvärmad av soldater, både fiender och vänner, var det också ändamålsenligt att försöka komma nära inpå motståndaren. Då skulle det vara svårt för hans kollegor att utdela hugg mot en utan att träffa även honom. Motståndarens långa svärd var också svårt för honom att använda på alltför nära håll, det kräver ett visst avstånd för att kunna hugga och sticka effektivt.

Eftersom man utgick från att det ofta fanns mer än en motståndare är det också sannolikt att man hela tiden försökte vara i rörelse så mycket som möjligt för att vara en svårare måltavla för de andra, även om det kanske i vissa avseenden hade varit enklare att stå mera still medan man avverkade motståndaren.

De angrepp man behövde försvara sig mot var främst kraftfulla angrepp av typen svärdshugg. Andra viktiga angrepp att öva mot var sådana som gick ut på att hindra samurajen från att använda sitt eget svärd.

Det utvecklades ett stort antal jujutsu-stilar. Många klaner och familjer hade sin egen stil. Huvuddragen gick förmodligen igen i de flesta stilar, medan en del skolor fokuserade på vissa specifika eller unika saker.

Svärdskonsten och jujutsun gick säkerligen ganska mycket hand i hand, de skulle ju fritt kunna kombineras inom en och samma kampsituation, men var ändå att betrakta som två separata arter. Inom aikidon har de dock smält samman så att det egentligen inte finns någon gräns mellan beväpnad och obeväpnad kamp. Det är högst väsentligt att förstå svärdskonsten, annars är det svårt att få någon verklig förståelse för aikidon.

 

AIKIDONS UPPKOMST

Morihei Ueshiba var en japan som tränat flera olika stilar av jujutsu och aikijutsu  såväl som olika svärdsskolor.

Legenden säger att Morihei år 1925 blev utmanad av en ung officer. Morihei var inte så intresserad av utmaningen men den efterhängsne officeren gav sig inte, så till slut gick Morihei med på en kamp. Kanske beroende på sitt ointresse för kampen gick han inte in för att besegra motståndaren, utan undvek hela tiden dennes attacker och ledde runt dem på numera klassiskt aikido­manér. Detta gjorde så småningom den frustrerade motståndaren så utmattad att han var tvungen att avbryta striden utan att hans angrepp kommit i närheten av Morihei, och vad viktigare var utan att Morihei hade behövt skada honom på det sätt som var sedvanligt vid den här typen av dueller. Det var i denna tvekamp som Morihei Ueshiba på allvar började ”upptäcka” aikidon.

Det var då redan känt att istället för att använda sin egen kraft mot motståndarens kraft, så var det lämpligt att försöka utnyttja angriparens kraft på listigare sätt. Olika stilar av aikijutsu använde detta koncept, där aiki, precis som i aikido, innebär att agera i samverkan med angriparens attack i stället för att kämpa mot den.

Morihei Ueshiba drev dessa principer ett steg längre. Genom att vidareutveckla aiki-konceptet insåg han att man kunde använda angriparens kraft på andra sätt än att brutalt besegra honom.

Den stil som allmänt anses ha varit Moriheis främsta inspiration då han utvecklade aikidon är Daito Ryu Aikijutsu, och därför finns det aikidokas som gärna tränar även denna stil för att utforska aikidons rötter. Denna stil har dock ingen större spridning, särskilt inte i Sverige, och därför är denna träningsmöjlighet ganska begränsad.

Någon har sagt ungefär följande: ”Om angriparen ler när du gör din teknik är det aikido. Om angriparen skriker när du gör ’samma’ teknik är det aikijutsu.” Detta kanske är ett bra sätt att göra en jämförelse mellan aikidon och dess föregångare. Trots att aiki-principen är central i båda arterna så utnyttjar man den för att uppnå olika resultat.

Morihei Ueshiba är alltså aikidons oomtvistade grundare, och han benämns O Sensei, vilket betyder ungefär ”stor lärare”. Hans namn används med vördnad och i alla aikidodojos världen över hänger ett porträtt av honom, mot vilket man hälsar före och efter träningen för att visa sin vördnad inför hans banbrytande insatser.

De insikter O Sensei fick ledde efterhand till att aikidon blev mer spirituell. Den fick allt mindre fokus på kampen, och allt mer på dess möjlighet att främja moralisk utveckling hos sina utövare. O Sensei ville sprida aikidon över världen, inte så mycket som en kampkonst utan som ett sätt att utveckla kärlek och harmoni.

Hans aikidotekniker blev successivt allt mer sofistikerade, och han blev så skicklig på att med enkla åtbörder styra angriparens kraft och rörelse att han ibland inte ens behövde röra vid honom. O Sensei kunde läsa angriparens intention och göra aikidon med denna istället för med angriparens kropp. Angriparen föll på eget grepp redan innan han ens själv visste riktigt vilket detta grepp var. Detta påminner kanske lite väl mycket om en mystisk mästare ur en eller annan sagolik kampsportsfilm. Man skall dock komma ihåg att O Senseis förmåga inte byggde på magi, utan på ett långt liv fullt av kampövning. Då är det kanske inte så konstigt att han utvecklade en känsla och en timing som gjorde att resultatet föreföll osannolikt för en utomstående betraktare.
O Sensei undervisade i aikido fram till sin död 1969, men påstås ha blivit allt mer svårbegriplig med tiden. Inte på grund av senilitet, utan beroende på att hans aikido nått nivåer som inte är helt enkla att förmedla eller förstå. O Sensei var också djupt religiös och detta lär efter hand ha influerat hans sätt att lära ut aikido så att det blev alltmer svårtillgängligt och kanske inte alltid svarade mot de förväntningar hans elever hade.